Orkar inte mer ._. Inte just nu...
Många av er vet hur det känns att förlora en häst, lufthäst eller ej. Din första lufthäst, en lufthäst du nyss köpt, vilken lufthäst som helst egentligen. Det skär i hjärtat, som en kniv. Och såret den lämnar kvar bränner. Ung, gammal - varje gång en lufthäst lämnar en skär kniven ett till sår. Ingen utom en själv förstår.
Vissa lufthästar är något extra, varför vet jag inte. Kanske de har en underbar personlighet, kanske för att de lär en att man kan älska något som egentligen bara är verkligt för dem som känner till just den lufthästen.
Vissa är något helt vanligt, någon som man nästan kan bli irriterad på för att h*n är så vanlig. Men när h*n försvinner blir man medveten om alla positiva egenskaper, allt som h*n förde med sig bort.
Jason var en sådan häst. Medelstor, brun, inget säreget utseende. Men vilken talang han egentligen var! När han galopperade runt i hagen kunde man titta på honom bara för att gångarterna var som i en hästbok: Så Här Ska Det Vara. Han var ju egentligen som en häst i en hästbok: Brun, alldaglig, med perfekta gångarter. Men ingen liten ryttarina kommer få sitta på hans rygg och njuta av de där gångarterna. Ingen alls, faktiskt.
För nu, nu är Jason någon annanstans. Kanske i Trapalanda, eller i något annat paradis. Vad vet jag. För Jason är död nu. Borta. Föralltid. Väldigt lång tid. Det är så svårt att ta in. Kanske för att jag var oförberedd. Eller... nej, jag vet inte. Allt jag vet är att jag aldrig mer kommer få se den nöjda glimten i hans ögon när han fattat något. Aldrig höra den nöjda sucken när man ryktar honom. Aldrig känna hans speciella lukt. Aldrig någonsin röra honom igen.
Jason dog idag. Bara dog. När jag skulle ge hästarna kvällsfoder var han död. Veterinären säger att han fick et kolikanfall och eftersom jag inte var där dog han. Varför?! Varför?! Enligt vetrinären var han stressad pågrundav skadan och svalde därför massa luft.
Rest In Peace Jason
2010-2012
//S
Kommentarer
Trackback
